Imorgon är det exakt 13 år sedan min älskade barndomsvän Karin dog :( Så för några dagar sedan gick jag, Anton och Azi till hennes grav från Älta och tände ett ljus och lade blommor på graven. Det verkar bli ett tradition att jag och Anton går dit tillsammans, det gjorde vi förra året också.



Idag är 9 november, det betyder en dag kvar till min bästa vän som dog i hjärntumör för 13 år sedan, 1997. Glömmer aldrig händelsen. Hon hade gått in flera sjukhusbesök under året, 11 november skulle hon påbörja strålning mot tumören. Den var väldigt elakartad och låg inne i hjärnan därför var det omöjligt att operera bort.

Anton är min granne (nu fortfarande) och är också döv, han följde med mig till ridskolan och sen skulle Karin följa med mig hem och leka och följde med oss i bilen hem. Det var tänkt... Men något hände, under bilresan hemåt betedde Karin väldigt konstigt och hennes ansikte blev helt vitt. Hon var okontaktbar helt plötligt, vi tre som satt och skrattade hela vägen innan. Jag som tio årig flicka och sade till min mamma; "Något är fel med Karin". Mamma tittade i backspegeln och gasade hemåt. När vi var på parkeringen kräktes hon i vår bil och hade jätte ont i hjärnan. Jag sprang in till vårt hus och skrek "PAPPA"! Pappa rusade till parkeringen och pratade med min mamma. Sen ringde pappa 112 och Karins föräldrar. Amublansen kom strax efter och sista gången jag såg Karin, hon låg då på båren och hissade in i ambulansen. Mamma följde med till sjukhuset. På sjukhuset kunde de konstera att tumören har plötsligt spruckit och exploderat. Hela kvällen grät jag och frågade föräldrar; Varför? Varför hon? Vad kommer hända? Kommer hon bli bra? Stackars mina föräldrar, dom vet ju lika lite som jag och kunde inte ge mig exakta svar. Nästa dag fick jag stanna hemma från skolan, jag orkade inte gå dit efter hemska händelsen med Karin.

Eftermiddagen när jag skulle gå och hälsa på Anton. Han hade också gått samma dagis som jag och Karin ända upp till grundskolan. Där fick jag veta av Antons mamma att Karin hade gått bort under natten, de hade fått information på skolan under dagen när jag var hemma. Jag bröt ihop och grät och grät. Jag hade förlorat min bästa vän, Karin. Vi lärde känna varandra när vi var bebisar och hade sommarställe bara 100 meter från varandra. Lekte alla somrar. Första sommar 1998, var det otroligt tomt och ensamt på stugan... Ingen Karin mer, aldrig någonsin mer... Saknar dig outhärdligt ♥