Azi, jag tänker på dig ...

 

För 5 dagar sedan var det exakt 3 månader sedan Azi somnade in i min famn... Jag tänker på henne varjedag, tänder hennes ljus varje dag fortfarande. Hon är så saknad... Det är så tomt här utan henne, saknar hennes skall, hennes värme, hennes goa päls, hennes doft. Hela hon är saknad! Man tänker ofta på fina stunder och vi går dit jag har minnen med henne, det gör fortfarande ont att tänka minnen, även de är fina minnen - gråter jag till. Kan fortfarande inte prata om Azi en längre stund, jag byter ämne ganska snabbt om man pratar om henne. Jag får alltid gråten i halsen då... :/  Jag är inte redo än... <3

 

Min lilla älskade Azi på Erstavikbadet för några år sen!

Själv förstår jag fortfarande inte riktigt att Mollie är borta :( Och jag gråter alltid när jag tänker på henne, jag saknar henne såå!! Hon gick bort alldes för tidigt, jag som hade plan för henne i framtiden.. :( <3

Men vi får vara stark för Casper och Tyra <3


Och ja, jag åker gärna till dig någon gång :D Kanske någon gång efter julen? :)

Eftersom att jag själv inte kan teckenspråk, så kan han faktiskt bara när jag tecknar mitt tecken för sitt, ligg och komhit. :) Men någon gång så kanske jag ska kunna göra det

Fina linda! Man får vara ledsen, och man får sörja, om det så tar hela livet. Azi var omtyckt av alla och det var liksom Linda och Azi♥♥
Det var ju så jag lärde känna dig...döv tjej med döv hund, det var dig jag mejlade och frågade så mycket, det var du och Azi som var min förebild. Azi kommer alltid finnas med i allas våra hjärtan.
Du är en sån fin person och Tyra kommer få samma härliga liv hos dig, ett liv som våra dövisar verkligen förtjänar. KRAM♥♥

Jag förstår precis hur du känner. Det kommer att ta tid, men jag lovar att det blir lättare så småningom.
Kram

Och jag tycker fortfarande att det är jobbigt att läsa om henne.. Hennes utstrålning genomsyrade hela bloggen också. Vet precis hur det känns! Det är jobbigt i början, men även om man tror det eller ej, så bli det bättre och framför allt lättare sen. Kram!

Jag förstår hur du känner.För några veckor skrämde Irwin mig,han hade rasat i vikt,betedde sig jättekonstigt och bara lade sig ner med fjärrskådande blick,som om han gett upp .Senare gick han in och lade sig.Jag fick panik (hade hög feber då med) ringde uppf som fick lugna ner mig.Vågade knappt sova,trodde han skulle dööver natten.Men på morgonen var han överpigg och nu är han som om han vore 4 år.Men den dagen som måste komma kommer,då vet jag inte omjag klarar av att hantera det.Hur ska jag klara mig utan honom? så dina tankar om Azi förstår jag helt och fullt.